The one and only...

... återigen helt misslyckad. Nyss satt jag inne på svenska lektion och skulle knäcka en kod ur en text om vad som hände. Jag hörde två namn åt en person som hade gjort inbrott, en gråtande morsa och ett sinnesjukhus - inte visste jag att brottslingen var scizofren (stavning...?). Läraren satt och viftade med armarna och sa såhär:

"Vet du vad det här är? Det är ditt MVG som flyger iväg..."

Vanligtvis vet jag att han skojjar, men vafan nu räcker det! De som får världens hjälp och omprov och vemfanvetallt och lyckas komma över G-strecket är tydligen skitbra...
Är man över MVG utan nån hjälp (den jag jobbade med bredvid skrev inte ett skit) och är bara nära att knäcka en kod om sinnesjukdom är man helt misslyckad helt plötsligt.
"Nää hon sköter sig så bra så henne behöver vi inte ens slänga en blick på, hon kan allt"
Suuuure..... fuck-splash whine...
När man väl har lyckats spelar det ändå ingen roll.

Framgång är inte framgång utan att någon ser det. Det är inget nytt längre, bara vana att kunna lyckats. När den vanan helt plötsligt bryts är man totalt fail tydligen.

Först då får man publicitet, men vill man ha just den sorten?

"Haaahahahahahahahahahah *garv*"

Jävla svenskalärare, börja läsa bloggar så kanske du hittar hit och fattar.